Life In Boston

Läste precis igenom några inlägg i Raisas blogg, en tjej jag träffat ett par gånger i NYC. Hon har precis åkt hem efter varit au pair och jag tycker det är tråkigt att så många au pairer inte blir behandlade bra, vet fler än henne som hamnat i en familj som ser au pairen mer som en betjänt. Många får jobba mer än 10 timmar om dagen, måste alltid anpassa sig efter familjen och inte känna sig så viktig. Det som egentligen är rätt sjukt är att familjerna borde behandla au pairerna som kungligheter då det är dom som får heeeela familjens vardag att funka. Många inser nog inte värdet av arbetet en au pair gör.
Jag är överlycklig i att jag hamnade i en så bra familj som jag har gjort. Vi har väldigt lika syn på de flesta saker och dom låter mig vara självständig. Jag har ALDRIG haft ett bråk eller ens kännt obehag i den här familjen. Dom är väldigt accepterande och har inga problem att anpassa sig efter mig och vad jag vill.. även fast det oftast såklart blir så att jag anpassar mig efter dom. Jag har ju heller inget schema som alla andra har.. vilket jag trivs väldigt bra med, eftersom jag har lärt mig och vet i stort sett exakt när dom behöver mig. Dom anser att jag inte behöver jobba ifall någon av dom är hemma.. även fast jag kanske hämtar Haley i skolan en eftermiddag och Lynne är hemma, så kan jag åka iväg en timma.. eftersom Lynne endå är hemma och sen komma tillbaka och laga mat till Haley eller nått. Det är avslappnat och fritt. Jag hade nog inte kunnat få en bättre familj och jag är väldigt tacksam för att dom har låtit mig bli en i familjen.. t.o.m. Haley sa häromdagen att hon låtsas att jag är hennes storasyster.. haha, hur gullig är hon inte!