Klippte mitt hår igår, bara för att något skulle hända. Det blev kort.
Då var man ensam igen. När jag satt nerkrupen i fåtöljen igår kväll så började jag fundera på ifall man till slut kan bli galen på riktigt av uttråkning och rastlöshet. Det kryper ständigt i mina ben känns det som. Jag skiner upp som ett litet barn ifall jag ska iväg och hämta kemtvätt eller något liknande. Det måste ju vara höjden av uttråkning, eller? Jag är chockad över att alla andra jag pratar med här inte känner likadant. Visst så jobbar jag inte lika mycket som många andra, men jag jobbar ju endå lite varje dag.. och gör ärenden åt Lynne m.m. Alla människor har väl olika grader av rastlöshet. Jag önskar att jag inte var en av dom som vill att nya saker ska hända hela tiden.
Kommentarer
Trackback
